Ostrogoter eller
östgoter (lat.
ostrogothi, l.
ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland
goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet
ostrogoter (först nämnt på 390-talet som
Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen
den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på
Visigoterna:
Tervingi (skogsbor).
Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som
Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. Det största verket om ostrogoternas historia av
Cassiodorus är tyvärr förlorat, men sammanfattas av
Jordanes i
Getica. En annan källa är
Prokopios.