Gudsdom (även
gudomlig prövning,
fornnordiska skirslir, medeltidslatin
urtella,
judicia Dei och
Dei judicum), innebar, enligt uppfattningen som rådde under den tid som de användes,
gudomens anvisning om vad som var rätt eller orätt i en rättssak, lämnad genom ett på förhand fastställt yttre tecken, som var förbundet med en part själv eller av annan å hans vägnar företagen yttre handling. Ibland var båda parterna förpliktade att aktivt deltaga i provet, något som främst användes i
brottmål. För att få gudomens tecken använde man sig av många vägar. Vanligen tvingade man den prövande att utföra något riskfyllt företag, under förvissning om att gudomen skulle lämna den oskyldige sitt omedelbara bistånd.
Ordalen var ett legalt
bevismedel, men man använde ibland samma prov för att utomrättsligt bekräfta en överenskommelse, styrka sanningen av ett påstående eller liknande.