Visigoter, ibland även Västgoter, (latin visi'gothi, visigothæ) är ett av de två gotiska folk som första gången nämns år 291. De kallades då tervingi (skogsbor) och betecknades som en utbrytargrupp, medan de övriga, ostrogoterna, inte nämns vid namn förrän omkring 100 år senare. Den omkring 390 skrivna Notitia dignitatum kallar visigoterna för Vesi, vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de ädla". Det var först Cassiodorus som lade till efterleden och började kalla dem visigoter, med vilket han menade "västgoter". Han hittade sannolikt helt enkelt på ett namn som likt ostrogoternas kunde ange ett väderstreck.

Vestgoterne, også kalt Visigoterne, var en av de to hovedstammene av goterne; den andre var østgoterne. Begge disse stammene var blant de germanske folkene som brakte uro i Romerriket under folkevandringstiden. Etter Romerrikets sammenbrudd spilte vestgoterne en viktig rolle i vesteuropeisk historie gjennom enda to og et halvt århundre. Den spanske kongen kan til og med i dag regne sin avstamning fra vestgoterne.

Visigoter eller vestgoter (latin visigothi eller visigothæ) er et af de to gotiske folk, der var kendt i antikken. Før det 5. århundrede e. Kr. hed folket Tervingi. Navnet visigoter betyder "ædle goter" og ikke "vestgoter" som tidligere troet. Men da Tervingi-stammen var de vestlige goter, er vestgoter faktisk en bedre benævnelse for dem end visigoter, som de først kom til at hedde, efter at de etablerede sig i Aquitanien i 418. Før hunnernes ankomst var Tervingi/vestgoterne underlagt ostrogoterne og blev ikke styret af konger, men af høvdinge (reiks), der stod i spidsen for større grupper af folket.

Visigoter, ibland även Västgoter, (latin visi'gothi, visigothæ) är ett av de två gotiska folk som första gången nämns år 291. De kallades då tervingi (skogsbor) och betecknades som en utbrytargrupp, medan de övriga, ostrogoterna, inte nämns vid namn förrän omkring 100 år senare. Den omkring 390 skrivna Notitia dignitatum kallar visigoterna för Vesi, vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de ädla". Det var först Cassiodorus som lade till efterleden och började kalla dem visigoter, med vilket han menade "västgoter". Han hittade sannolikt helt enkelt på ett namn som likt ostrogoternas kunde ange ett väderstreck.

Vestgoterne, også kalt Visigoterne, var en av de to hovedstammene av goterne; den andre var østgoterne. Begge disse stammene var blant de germanske folkene som brakte uro i Romerriket under folkevandringstiden. Etter Romerrikets sammenbrudd spilte vestgoterne en viktig rolle i vesteuropeisk historie gjennom enda to og et halvt århundre. Den spanske kongen kan til og med i dag regne sin avstamning fra vestgoterne.

Visigoter eller vestgoter (latin visigothi eller visigothæ) er et af de to gotiske folk, der var kendt i antikken. Før det 5. århundrede e. Kr. hed folket Tervingi. Navnet visigoter betyder "ædle goter" og ikke "vestgoter" som tidligere troet. Men da Tervingi-stammen var de vestlige goter, er vestgoter faktisk en bedre benævnelse for dem end visigoter, som de først kom til at hedde, efter at de etablerede sig i Aquitanien i 418. Før hunnernes ankomst var Tervingi/vestgoterne underlagt ostrogoterne og blev ikke styret af konger, men af høvdinge (reiks), der stod i spidsen for større grupper af folket.