Svensk-norska unionen (formellt Förenade konungarikena Sverige och Norge eller Sverige och Norge) var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814–1905. Unionen uppstod ur Kielfreden den 14 januari 1814 och den följande konventionen i Moss och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom riksakten 1815. Unionen var en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollförfattningen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge som en ersättning för det förlorade Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern.

Unionen mellom Sverige og Norge var en forening mellom de to kongerikene Norge og Sverige fra 1814 til 1905. De to landene besto som separate, selvstendige stater, men i personalunion med én felles monark. Unionen blir av og til betegnet som «Sverige-Norge», men betegnelsen er misvisende fordi den antyder én samlet statsdannelse, i likhet med Danmark-Norge.

Den svensk-norske union (officielt De forenede Kongeriger Sverige og Norge) var en statsretslig forening mellem kongerigerne Sverige og Norge i perioden 1814 til 1905. Unionen opstod af Freden i Kiel den 14. januar 1814 og den efterfølgende konvention i Moss 14. august. Unionen blev formelt indgået gennem det norske Stortings revision af den norske grundlov og valget af Sveriges konge til norsk konge den 4. november 1814. Den blev derefter bekræftet gennem rigsakten 1815. Unionen var et kompromis mellem på den ene side de norske selvstændighedsbestræbelser, udtrykt gennem Eidsvoll-forfatningen og på den anden side opfyldelsen af stormagternes løfte til Sverige om at få Norge som en erstatning for Finland, der var tabt til Rusland i 1809.

Svensk-norska unionen (formellt Förenade konungarikena Sverige och Norge eller Sverige och Norge) var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814–1905. Unionen uppstod ur Kielfreden den 14 januari 1814 och den följande konventionen i Moss och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom riksakten 1815. Unionen var en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollförfattningen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge som en ersättning för det förlorade Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern.

Unionen mellom Sverige og Norge var en forening mellom de to kongerikene Norge og Sverige fra 1814 til 1905. De to landene besto som separate, selvstendige stater, men i personalunion med én felles monark. Unionen blir av og til betegnet som «Sverige-Norge», men betegnelsen er misvisende fordi den antyder én samlet statsdannelse, i likhet med Danmark-Norge.

Den svensk-norske union (officielt De forenede Kongeriger Sverige og Norge) var en statsretslig forening mellem kongerigerne Sverige og Norge i perioden 1814 til 1905. Unionen opstod af Freden i Kiel den 14. januar 1814 og den efterfølgende konvention i Moss 14. august. Unionen blev formelt indgået gennem det norske Stortings revision af den norske grundlov og valget af Sveriges konge til norsk konge den 4. november 1814. Den blev derefter bekræftet gennem rigsakten 1815. Unionen var et kompromis mellem på den ene side de norske selvstændighedsbestræbelser, udtrykt gennem Eidsvoll-forfatningen og på den anden side opfyldelsen af stormagternes løfte til Sverige om at få Norge som en erstatning for Finland, der var tabt til Rusland i 1809.